Det fanns också hos Tatlins en protest som påminner om Lars Kleens opposition mot den traditionella konsten och en vilja att finna nya uttryck för en värdig hållning.

”DÄCK”
Se t. ex på verket DÄCK, från 2001, där reser sig ett antal konstruktioner av armeringsmattor till tunna genomskinliga byggnader, som takstolar. Eller är det broar? Sköra som blyertsstreck och tomma som luft sträcker de sig uppåt, uppåt. Men deras tillvaro, deras balans, är helt beroende av den breda bottenplattan och de nödvändiga livlinorna med vilken de är sammankopplade och vilka nästan gjorts osynliga här.
Tunga sprängmattor håller nere den tyngd som de luftiga, sköra byggnaderna behöver för sin existens.Vilka krafter är det som dessa sprängmattor skall tygla? Några ställningsdelar och några däck ligger ännu oplacerade, som om slutet ännu inte är skådats.
Detta är poesi i sak, som nyenkel poesi av betong, gjutjärn, fogar och kraftmöten.

”VÄGG”
Intill DÄCK och som en avskärmnande teaterkuliss, reser sig VÄGG, en jättelik organisk yta i trä. Är man ensam i rummet kan man höra som en andning. Mot de övriga konstruktiva verken i utställningshallen står denna skärm som en livsmöjlighet. Är det en havsvåg, en blåst i en trädkrona eller kanske en del av en människokropp, ett mellangärde. En människa drar in och håller andan inför samhällets balansaktare. Det syns, det känns och i stillheten kan man kanske också höra livskraften. Mot denna VÄGG spelar, för mig, på ett avgörande sätt hela den övriga utställningen.

Överallt i hallen blir man påmind om själva arbete, själva arbetsprocessen och inför och inte minst bakom denna VÄGG kan man inte annat än häpna inför det mästerliga hantverket. (Lägg därtill att alla konstruktioner inklusive denna stora VÄGG är gjorda så att de kan demonteras och bäras ut genom en dörr.)
MATERIALET OCH HANDEN
Kanske är själva arbetsprocessen det allra viktigaste budskapet som når mig. Också själva uppbyggande av utställning måste ses som en del av verket. Vad är egentligen det viktiga? ”Skulpturer” står för något avslutat och som om arbetet fram till detta slut bara varit något nödvändigt ont.
I Lars Kleens ”konstruktioner” finns de ovanliga materialens egna egenskaper oförminskade med hela vägen, liksom den erfarna handens arbete. Den drivande kraften bakom är oviljan att förslappas i tanken och alla frågorna, frågorna som fötts ur oro och ångest för detta livs mening och mönster.

”BETONG”
Med två små fotografier, från det beryktade koncentrationslägret i Auschwitz, på väggen bakom konstruktionen BETONG ger Lars Kleen en antydan om utgångsläget; frågorna och kanske en del av svaren. På bilderna finns några mörka gjutna stolpar avsedda för stängslet och taggtråden, vilka skulle förhindra flykt.

Några var det, fångar eller fångvaktare, som själva deltog i de förfärliga grymheterna genom att med sitt arbete gjuta dessa stolpar i betong.
Lars Kleen ger oss en bild, ett tecken för detta genom att ställa samman en gjutform med dess armeringsjärn, stödjande arbetsställning, blandare och betongklumpar.
Det som inte finns här är själva betongstolpen. Men någon gjorde en gång gjutformarna för Auschwitz, parerade in armeringsjärnen, byggde ställningen, blandade massan och göt.
Var börjar och var slutar skulden?

”HUS 4”
Under ett av hallens ljusschakt strävar i HUS 4 ett antal avbarkade slyn upp mot ljuset. I denna slyskog befinner sig något som påminner om och är tecknet för hus, blankt och svart som en sarkofag. Det tecknet lutar oroväckande. Håller det på att falla eller sakta sjuka till botten? Risken finns, om inte de sinnrika fästena med sina kilar runt slyna kommer att förhindra det.

Det till synes bräckliga, men sega slyet är det som alltid kommer att bära upp också det kostbaraste samhällsbygge, också det, som liksom här, inte har något egen grund.
.
Jag kanske övertolkar innebörden i HUS 4, men att inte se de möjliga politiska nivåerna är att inte se alls.

På samma sätt kan man också se själva muséebygget, vilket utan sina flitiga, ofta anonyma medarbetare och sin länsinnevånare bara hade blivit en politisk manifestation för tomma högtidstal och utan en stabil grund i verkligheten.

Det är framför allt museets ”slyskog” som firar sitt tioårsjubileum med denna storslagna utställning av Lars Kleen.

text TORGNY ÅSTRÖM

MER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN>>>>


FOTOGRAFIER OCH KONSTRUKTIONSRITNINGAR
Till utställningen hör också Gunnar Smolianskys utsökta fotografier i svartvitt, eller rättare sagt i melankolisk, sidenvarm gråskala. De är självständiga tolkningar av tillblivelsen av Lars Kleens arbeten. Skuggorna på väggen blir då lika viktiga som verken själva, liksom deras självklarhet i det bländande fönsterljuset.

 


I Britta Kleens utsökta ritningar till REP, 1995, som fyller ena långväggen kan jag känna igen tystnaden och koncentrationen från min pappas ritkontor. Det är vackert inspirerande! Någon borde läsa av det som ett partitur. Den musiken skulle jag vilja höra.
volym
 

 

LARS KLEEN
Konstruktioner
Länsmuseet Västernorrland
Utställningen är öppen hela sommaren
fram till 29 aug. 2004

”RAM”
Så har den mäktiga utställningshallen i Länsmuseet Västernorrland åter erövrats av trotsig konst. Skulpturen “RAM”, vilken kom på plats i museets entré redan för tio år sedan, sträcker sig nu extra mycket, böjer sig vresigt i det trånga schaktet, som ett ogräs som vill upp. Den försöker nyfiket titta in och vara med bland sina bröder och systrar. Där inne har t.o.m. hallens egna bärande pelare fått nya betydelser och nya medspelare. Under hela sommaren kommer detta rum att vara laddat av Lars Kleens magnifika verk eller “konstruktioner“, som han själv vill kalla dem.




"RAM 2" Lars Kleen
Foto: Länsmuseet





"VÄGG" Lars Kleen  Foto: G Smoliansky


     

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  
                               


TRADITION
Det är en storslagen produktion som visas upp, med verk från 1989 och fram till idag. Det är något mellan ingenjörskonst, arkitektur, båtkonstruktioner och poesi.
Mitt eget förhållande är bara ett av många andra lika möjliga. Men jag har enbart mig själv att tillgå som avläsare, som mot-tagare. Med en släkt av sjömän, träbåtbyggare och en pappa som ingenjör på ritkontoret på Karlskronavarvet går mina associationer lätt till båtkonstruktioner, stapelbäddar, repslagning och funktionella lösningar med stor skönhet. Jag inbillar mig att de tankarna också är nära Lars Kleens egen formvärld.


PROTEST
Mina tankar går också till de tidiga ryska modernisterna och främst till Tatlin som 1920 bl.a. gjorde ett visonärt ton som ett förslag till ”Monumentet för den tredje Internationalen”. En rekonstruktion av detta torn finns idag i Moderna Museets samlingar.